Sex, drugs and rock´n roll. Det är inte Hultsfred, Roskilde eller andra musikfestivaler det handlar om – utan om tennisveckan i Båstad. I år har festandet slagit alla rekord –  och nu när det är game over för den här gången summerar den spelande sportchefen och tennisprofilen Tomas Johansson (trots de sportsliga framgångarna) att det varit för mycket fokus på stekare, brats och dyr champagne. Även turistchefens ordförande Lars Henningsson i Båstad menar att det är för lite tennis och alldeles för mycket partyfolk – och att hela spektaklet påminner mer om en mixdubbel av Kiviks marknad och S:t Tropez.
Media och andra med insyn i festandet har under hela veckan rapporterat om en orgie av sex och droger. På de privata festerna lär det enligt media knarkas helt öppet (några berättar att det snortas kola även på nattklubbarna) något som inte minst poliserna väl känner till.
Massor av pengar är i omlopp under den här extrema partyveckan. En hel del gnuggar förstås händerna – men det finns också väldigt många kommuninvånare, turister och inflytelserika företagsledare såväl permanent bosatta som med sommarhus i Båstad som tycker att “spektaklet” är för mycket – det räcker nu!
Ska festen i Båstad fortsätta nästa år och åren därpå eller har den redan spårat ur? Om vi pratar om moral, etik och föredöme för våra barn och ungdomar så undrar man förstås vilket ansvar kommunen, evenemangsledningen, restaurangägarna har? Vem ska städa upp skiten? Vem leder ungdomarna rätt. Vem tar hand om det fortsatta alkoholbegäret eller knarkandet? Vem tar hand om föräldrarna, anhöriga? Vem bryr sig?

Åke Johansson

EM-festen är slut för Sverige för den här gången. Svenska landslaget blev fullständigt utspelade och 0-2 mot Ryssland i en direkt avgörande match om vem som skulle gå vidare från grupp D och möta ett urstarkt Holland i kvartsfinalen säger egentligen allt. Men det kunde varit värre – 0-3 eller 0-4 hade varit än mer rättvist!
Hur kunde det bli så här? Vi som var så bra och väl organiserade. Och vi som hade Zlatan. Hade det varit annorlunda om det inte vore för hans zatans knä…
Svaret är nja. Men i ärlighetens namn är vi inte är tillräckligt bra – andra fotbollslag och nationer är helt enkelt bättre.
Min mormor, som för övrigt fattade nada om fotbollens ädla konst, sa en gång någonting som jag aldrig glömmer: “Ge lagen varsin boll så slipper de kivas”.
Jag var då 10 år och hade just kommit över ett par ÄKTA röda italienska fotbollskor med storlek 36. Mina idoler på den tiden hette Roger Magnussson och Pelé. Att säga något så urbota dumt kunde jag knappast förlåta henne för. Herregud – jag var ju på väg att bli proffs och bäst i världen på att springa, dribbla, skjuta, passa och vinna – jag med mina nya, fina italienska fotbollskor…
Nu blev jag inte proffs – jag var inte ens i närheten av ett kontrakt – men intresset för fotbollen, inte minst Svenska landslaget, finns fortfarande kvar.
Tidigare hade jag svårt att ta svenska förluster – men när motståndarna är bättre i allt och i varje lagdel på att spela boll – är det bara att buga och bocka.

Tack Ryssland för uppvisningen och lycka till i fortsättningen!

Åke Johansson

Just nu råder EM-feber i vårt land och vi dansar och ler på gator och torg. I Schweiz (en av värdnationerna) har däremot klockorna stannat!
Fotboll och framgång på den här nivån förenar oss – speciellt roligt är det när en kille med utländska föräldrar, född och uppvuxen i Rosengård, blir Gud för en dag för sin bollmagi.
Zlatan är förmodligen just nu ett av vårt lands största varumärken - sug på den!
Även om Zlatan är rubrikernas man – så finns det alltid spelare, funktionärer och ledare i ett lag som jobbar i det tysta och aldrig blir omnämnda– men som förtjänar beröm och hyllningar i teamet. Jag tänker på alla “vattenhämtare” (alltså reserverna på bänken och i truppen), på materialförvaltaren som ska hålla reda på alla tröjor, byxor, strumpor och bortsparkade bollar, läkarteamet som tar hand om de många skadorna.
Det är allt detta tillsammans som föder framgång och skapar “vi”- känsla.

Åke Johansson

Jag har på nära håll bevittnat Ondskan – alltså inte filmen – utan verkligheten!
Det var i dalkullornas och Anders Zorns hembygd och i fäderns spår. Det var försommardag. Det var i maj.

När livet är som bäst sätts kärleken och familjen alltid på spel – jag menar EM-fotbollen förstås och att Henke är klar för landslaget – är ju för 17! hur kul som helst. Men nu var det Henkes fru som gav Lasse Lagerbäck ok! Hon och grabben vill helt enkelt kolla in “gubben” i TV!

På frågan om vem jag tycker är/varit den bäste fotbollsspelaren genom tiderna? svarar jag alltid George! För han är ju trots allt Best! Tyvärr tog kröken honom alltför tidigt – men det var en fantastisk fotbollsspelare under sin tid och med ett livsöde han dessvärre också delade med artisterna Nacka Skoglund, Garrincha m.fl. Andra idoler i tidig ålder var annars Roger Magnusson, Pelé och Johan Cruyff och senare blev det Michael Platini, Maradona och mannen med det vackraste namnet på jorden – Zinedine Zidane.
Numera heter favoriterna Kaka, Cristiano Ronaldo och Messi. Men det finns naturligtvis många fler. Zlatan kan naturligtvis bli som Best – om han vill!

Mitt tips i EM är:
Sverige-Grekland 1-1
Sverige-Ryssland 2-1
Sverige-Spanien 0-0

Med 5 poäng är “vi” förmodligen vidare i gruppen och i kvartsfinal kan allt hända. Minst semi!

Å.J.

Vem myntade uttrycket “dikten överträffar alltid verkligheten”? På kort tid har dessvärre verkligheten överträffat dikten med råge – då nyhetsmedia berättat om mordet på 10-åriga Engla, tragedin i Arboga – och nu det här med tragedin i Amstetten i Österrike, där en 73-årig pappa hållit sin dotter inlåst i en källare i 24 år. Hans simpla förklaring (enligt kvällstidningarna) till sitt handlande var att rädda henne från knark och annat elände ute i verkligheten.
Tänk så fel allting kan bli – och tänk hemska tanke om det finns fler som denne Joseph Fritzl ute i Europa? Kanske rent av i Sverige?

Å.J.

På Hultfredsfestivalens hemsida kan vi läsa att Babyshambles “genialiske frontman Pete Doherty som i förra veckan dömdes till 14 månaders fängelse” blir släppt efter att ha avtjänat halva sitt straff och därmed kan han och bandet spela på Hultfredsfestivalen, skriver festivalledningen och ger ett lugnande besked till besökarna.
Jag citerar, Pete Doherty “genialiske”. Hallå! Hur f-n tänker man?
Detta ger onekligen fel signaler när festivalledningen men också vissa “journalister från några av Sveriges största tidningar på nöjessidorna glorifierar kriminella och narkotikamissbrukande artister. Är dessa påtända s.k. artister goda förebilder för våra ungdomar? Eller är den allmänna inställningen bara av det mera tröttsamma slaget – Typ knarkare - ja vaddå, då?

Glorifierar man i tidningspalterna på samma sätt när det gäller hustruplågare, våldäktsmän och mördare? De kanske också är genialiska i sitt utövande… Borde inte tidningsledningarna och festivalarrangörer ta ett större ansvar? Och istället PORTFÖRBJUDA Pete Doherty och hans band – för alltid… Många minns kanske vad som hände när han och bandet var på festhumör i Hultsfred 2006 – med kokain massor av bråk och som slutade med en natt hos polisen. Nu är han alltså välkommen tillbaka och festivalledningen jublar… Svenska lagar gäller även utländska artister – något som Hultfredsarrangörerna borde fundera på.

Kommentera gärna på bloggen och berätta vad du tycker och känner.

Å.j.

En del påstår att idrott och politik inte hör ihop. Vilket nys! Idrott och politik har ALLTID hört ihop. Redan hos de gamla grekerna och under romartiden var idrott och politik symbios med varandra. I “nutid” kan vi bara nämna Hitlers propaganda-OS i Berlin 1936 eller “Black Power” i Mexico 1968, terrorspelen i München 1972 eller vissa västländers bojkott av Moskva 1980 – och nu är det alltså Peking som står i fokus för “idrottspolitiken”. Vissa har först nu fattat att Kina är en diktaturstat som inte respekterar de mänskliga rättigheterna. Hallå! Är det någon som minns Sovjet, DDR eller Kuba?

När det gäller idrott och religion är det samma sak. En del påstår (med all rätt) att fotboll är viktigare än religion. Ett bra exempel på det är VM-matchen mellan Argentina och England 1986, då Maradona boxade in bollen med handen - som också blev segermålet.
Maradona hävdade på presskonferensen att det var “Guds hand” som fixade segern varvid Englands målvakt kontrade: “Det ska fan att stå i mål när Gud är med i motståndarlaget..”

En annan “klassiker” hämtar vi från Liverpools hemmarena Anfield Road. På muren, utanför arenan, hade någon skrivet med stora bokstäver. “Jesus saves” – men en Liverpoolfan anammade snabbt budskapet med tillägget: “och Kenny Dalglish slår in returen”

Det sötaste sportögonblick man annars minns är från fotbolls-VM 1998 då USA mötte Iran och spelarna efter matchen bytte tröjor med varandra.
Vem sa att idrott, politik och religion inte hör ihop?

Å.J.

Min snart 17-årige son är missbrukare. Gud bevars inte av narkotika – han är istället hög på wow (onlinespelet World of Warcraft). Men det är illa nog när allt i hans unga tonårsliv kretsar kring detta populära dataspel. Många av hans bästa kompisar har också “fastnat” – och för att kunna gå vidare i spelet – till en allt högre level, så måste man ideligen köpa nytt månadsabonnemang 129:-/mån. Smart tycker förstås upphovsmannen bakom spelet som säkert skrattar hela vägen till banken. Spelet i sig är ganska harmlöst. Visst är det skjutande och dödande, precis som i de flesta andra spel, men inget uppseendeväckande.
Med allt mer spelande och allt mindre sömn blir förstås skolan och studierna självklart lidande för honom – men också socialt umgänge med familjen, umgås med kompisar, tjejer, idrott etc är i hans värld och “verklighetsuppfattning” något overkligt och nästintill främmande.
Men å andra sidan är han inte kriminell som många andra. Han är inte ute och slåss och stjäl bilar eller gör inbrott. Han gillar inte heller diskon eller fester – för där finns alla de andra (skolkamraterna) som knarkar, dricker sprit och röker cigaretter.
Hans enorma spelaptit (gäller dataspel) ställer förstås krav på oss föräldrar att säga stopp och belägg. Nu får det banne vara nog! Men ändå inte… Visst vore lagom ett ord att älska.

Å.J

13 000 på plats i Globen och drygt 3 miljoner framför tv-burken såg i lördagskväll den svenska uttagningen till European song contest eller melodifestivalen, om man så vill. Charlotte Perrelli och hennes “Hero” som för övrigt också är namnet på min barndoms hjälte Fantomens häst vann också komfortabelt – med hmm hästlängder!
Titeln är annars väldigt passande för alla aktiva FMN:are som också är hjältar.
Hur det går i Belgrad spelar ingen roll – det viktigaste för mig, var trots det enorma tävlingshysteriet och nyttan med den, att inte BWO med legaliseringsförespråkaren Alexander Bard i “spetsen” fick vinna och försvara de svenska färgerna. Visst såg AB ovanligt fånig ut i sin utstyrsel!

Åke Johansson

Söndagen den 9 mars, greps en beväpnad man för förberedelse till mord på FMN-medlemmen Bengt-Anders Lindberg, regionansvarig i region 2. Gärningsmannen, en man i 40-årsåldern, greps efter ett stort polispådrag i Hjoggböle söder om Skellefteå. Mannen hade tidigare under dagen ringt Bengt-Anders Lindberg och sedan uppsökte honom i hemmet där han hotade att döda honom.
Läs mer om händelsen http://norran.se/nyheter/norrochvasterbotten/article77595.ece

Som tur var kom inte Bengt-Anders Lindberg till fysisk skada – men han är naturligtvis mycket skärrad, berättar han.

När sådant här händer ställer man förstås frågan om vi är medvetna om säkerhetsrisken i vårt stöd- och anhörigarbete? Ska vi i FMN acceptera att sådant här händer? Vad ska vi göra? Vågar vi lämna ut våra namn och telefonnummer i fortsättningen?
Kommentera på bloggen vad du tycker – och kom gärna med tips om hur vi ska göra med säkerhetsfrågorna inom organisationen.

Åke Johansson